Rotsidan: den flata diabaskusten som havet slipat ren

Rotsidan är kuststräckan mellan Barsta och Fällsvikshamn ute i Nordingrå, och den ser inte ut som resten av Höga kusten. Där kusten annars reser sig i stup möter havet här ett golv av slipade hällar som går att gå på i timmar. Den här guiden förklarar varför marken ser ut som den gör, hur du tar dig hit och vad som gäller när du väl står på hällarna.

Ett golv där resten av kusten är ett stup

Den som kommer till Rotsidan efter att ha sett Skuleberget eller Slåttdalsskrevan blir förvirrad. Landskapet har tappat sin höjd. Havet ligger inte nedanför en brant, det ligger i kanten av en yta som fortsätter rakt ut och försvinner under vattnet.

Länsstyrelsens skötselplan för naturreservatet säger det utan omsvep: ”Rotsidan skiljer sig från Höga Kusten i övrigt genom att de karaktäristiska branta stupen saknas. Kustområdet karaktäriseras i stället av flacka, slipade diabashällar.”

Formuleringen går tillbaka på det beslut som fredade platsen. Den 31 maj 1974 avsatte Länsstyrelsen i Västernorrlands län kustremsan som naturreservat, och motiveringen är fortfarande den bästa korta beskrivningen av vad Rotsidan är:

”Strandområdet Rotsidan söder om Barsta uppvisar en annorlunda geologisk struktur än Nordingråkusten i övrigt. Flacka diabashällar - stundom vackert slipade, stundom kraftigt söndervittrade - karakteriserar den mot havet fritt exponerade kuststräckan.”

Reservatet har vuxit sedan dess. Det utvidgades 1977 med den mellanliggande markbit som dittills delat området i två halvor, och 1993 med ett stycke som blev bil- och bussparkering. Både besluten och skötselplanen ligger öppet hos Naturvårdsverket, inskannade precis som de skrevs.

Bergarten som havet kom åt

Diabas är det som gör Rotsidan. Enligt Sveriges geologiska undersökning är diabas en gångbergart, alltså magma som trängt upp i sprickor högre i jordskorpan och stelnat där. Gångbergarter kyls av snabbt jämfört med bergarter som stelnar på djupet, och blir därför oftast finkorniga, med kristaller mindre än en millimeter.

Skötselplanen lägger till det som besökaren märker: ”Diabasen är mycket lättvittrad och bildar i vissa partier mäktiga lager av vittringsmaterial. Bitvis förekommer både stora och små klapperstensfält.” Det är samma bergart som ligger blankslipad på ett ställe och sönderfallen i grus en bit bort. Beslutet från 1974 fångar dubbelheten i en enda mening, med sina vackert slipade och kraftigt söndervittrade hällar bredvid varandra.

Klapperstensfälten är för övrigt samma sorts formation som besökare känner igen från Skuleskogen, och de hör till standardrepertoaren i världsarvet Höga kusten. Skillnaden är att de här ligger på en yta man kan promenera över utan att klättra.

Landhöjningen, räknad i millimeter

Att landet stiger hör till det första man får veta om Höga kusten, och det är också det som lättast glider förbi utan att fastna. Siffrorna gör det konkret.

Inlandsisen var som tjockast omkring tre kilometer vid nuvarande Ångermanlandskusten, och tyngden tryckte ner jordskorpan 1 000 meter. Området blev isfritt för ungefär 10 500 år sedan, och sedan dess har landet höjts 286 meter i förhållande till havsytan. Det är Länsstyrelsens uppgifter om världsarvet Höga kusten, och de gäller hela området, inte bara Rotsidan.

I dag stiger landet med drygt åtta millimeter om året. Samtidigt stiger havsytan med runt tre millimeter om året, så den landhöjning som faktiskt märks är numera omkring fem millimeter årligen. Räknat på den takten blir det en halv meter på hundra år. Sedan hällarna fredades 1974 har vattenlinjen sjunkit drygt en kvarts meter i förhållande till berget. Om trettio år ligger den ytterligare omkring femton centimeter längre ner.

Hitta hit

Rotsidan ligger i yttre delen av Nordingrå. Från Nordingråvallen kör du över Häggvik och Kåsta till Fällsvik, där en skyltad skogsväg leder ner mot reservatets parkering. Vägen är gammal som infart. Redan skötselplanen från 1981 pekar ut avtagsvägen strax nordost om byn Fällsvik som den som används mest, och konstaterar att man annars kan ställa bilen i Barsta eller Fällsvik och gå sista biten.

Vintertid plogas inte skogsvägen. Då står bilarna vid vägen i Fällsvik eller nere i Barsta, och sista sträckan går på skidor eller snöskor. Länsstyrelsen påpekar att den inte ansvarar för plogning på de ställena, så vinterparkering sker på eget omdöme.

Från parkeringen ut till rastplatsen vid havet är det cirka 600 meter, och den sträckan är tillgänglighetsanpassad: grusad gångbana och träramper som fungerar för både barnvagn och rullstol. Det finns två parkeringsplatser för den som har handikapptillstånd. Ute på hällarna står två träplattformar med bänkar och en grillplats, och det finns torrdass både vid parkeringen och nere vid gångvägen. Uppgifterna kontrollerades hos Länsstyrelsen den 26 augusti 2026.

Vill du ha en bas i närheten fungerar Nordingrå eller orterna längre in mot E4, och vilket boende i Höga kusten som passar avgörs mest av hur mycket bilväg du vill ha mellan målen.

På hällarna

Det folk gör här är att gå och att ligga still. Skötselplanen är torr men träffsäker om varför: besökare kommer hit ”för att få sola på de plana, släta klipporna, samt för att uppleva orörd natur och havets mäktighet”. Sandstränder saknas helt. Underlaget är berg, och det är hela poängen.

Vandring går att lägga upp på två sätt. Den tio mil långa Världsarvsleden går genom reservatet på sin väg genom Nordingrå socken. Den är märkt med gula prickar, delad i 14 etapper mellan informationstavlor, och dess två sista etapper sammanfaller med Höga Kustenleden, långleden som går hela vägen från Hornöberget till Örnsköldsvik. Det andra sättet är att strunta i leder helt och gå fritt över hällarna, vilket är ovanligt bekvämt i ett svenskt kustlandskap.

Öster om reservatet ligger det gamla fiskeläget Barsta med sitt kapell från 1600-talet, och därifrån går det att vandra in i reservatet på samma led. Ska Rotsidan kombineras med de mer kända målen finns en översikt över Höga kustens sevärdheter.

Storm är en upplevelse och en risk

Länsstyrelsen rekommenderar besök vid sydostlig storm. Då förstärker de flacka hällarna vågorna, som kastas högt upp på land, och havet visar de krafter som format platsen. Här går det att stå nära vattnet utan att stå på en kant.

Skötselplanen lägger till varningen som besöksinformationen inte har med. Vid kraftig sjögång kan det bli svårt att ta sig uppför de hala, långsluttande hällarna. Det finns ingen brant att klamra sig fast vid och ingen naturlig avsats som stoppar en glidning. Håll avstånd till vattenlinjen när det bryter, särskilt med barn, och räkna med att berget är halare än det ser ut.

Vad som gäller för eld och tält

Reservatsföreskrifterna från 1974 är korta. För allmänheten är det bland annat förbjudet att

”3. tälta annat än på anvisad plats
4. göra upp eld annat än på anvisad plats”

Ordet ”anvisad” gör allt arbete i de meningarna, och vad som är anvisat bestäms av förvaltaren, inte av besökaren. Länsstyrelsen anger i dag tre iordninggjorda eldstäder i reservatet och en vedbod med färdig ved. Att elda på någon annan plats är inte tillåtet. Tältning är tillåten i närheten av dassen och vedboden, och inte någon annanstans i reservatet.

Att förbudet mot eld finns har ett konkret skäl. Skötselplanen noterar att besökare tidigare gjorde upp tillfälliga eldar lite här och var, och att berghällen på de platserna visade sig ha lätt att spricka av den kraftiga temperaturväxlingen. Elden märker alltså berget, och den märkningen sitter kvar.

Ett självstagande tält är att rekommendera för den som ska sova här. Det saknas jord att sätta ner pinnarna i.

Vanliga frågor

Hur långt är det från parkeringen ner till hällarna?

Cirka 600 meter. Sträckan är tillgänglighetsanpassad med grusad gångbana och träramper, och går att ta med barnvagn eller rullstol. Vid havet finns rastplats, plattformar med bänkar och torrdass.

Får man tälta vid Rotsidan?

Ja, men bara på anvisad plats. Föreskriften från 1974 förbjuder tältning ”annat än på anvisad plats”, och Länsstyrelsen anvisar området i närheten av dassen och vedboden. På övriga delar av reservatet är tältning inte tillåten.

Får man grilla på klipporna?

Bara i de tre iordninggjorda eldstäderna. Eld på annan plats är förbjuden enligt reservatsföreskrifterna, och skötselplanen noterar att berghällen har lätt att spricka där tillfälliga eldar gjorts upp.

Hur stort är Rotsidans naturreservat?

Naturvårdsverkets naturvårdsregister redovisar 116 hektar totalt, varav drygt 114 hektar land och knappt två hektar vatten. Det gällande beslutet från 1993 anger i stället landarealen till 112 hektar, summan av de markförvärv reservatet vuxit genom sedan 1974.

När du ska åka

Sommaren är den självklara säsongen, och också den mest besökta. Vill du se växterna ska du komma i början av juli, när ängsnycklarna blommar på myren öster om Ögeltjärnen och strandtraven står i skrevorna. Den arten växer i Sverige bara längs Ångermanlandskusten.

Men platsen bär ett besök året om, och den bär det bäst när vädret är dåligt. Ett svenskt kustlandskap som går att gå rakt ut i, ända till vattenbrynet, är ovanligt nog för att motivera resan även en grå oktoberdag.